Varför har jag bråttom när jag egentligen har gott om tid?

Jag har funderat över ett beteende som jag har. Jag skyndar mig fast jag egentligen har gott om tid.

Jag kan vara på väg någonstans utan att ha en tid att passa. Ändå vill jag komma från punkt A till punkt B så fort som möjligt. Jag går ofta fort, gör saker fort och kommer på mig själv med att redan tänka på nästa sak innan jag ens är färdig med den första. Det är ju inte alls att leva här och nu!

Jag tänker att den där känslan av "bråttomhet" förmodligen ligger djupt i oss alla, inte bara mig. Redan från unga år har tid och scheman styrt oss, på dagis, i skolan, på jobbet och på fritiden – det är tider att passa och saker som är planerade. Hela tiden på väg. Skynda, skynda.....

Och det är inte bara kroppen som har bråttom. Hjärnan går också på högvarv av att ta in och processa alla intryck vi "utsätts" för varje dag. Tänk vilken galet stor mängd information och beslut som vi hela tiden möts av och ska förhålla oss till. Helt crazy alltså! 

Vad har allt detta med lymfsystemet att göra?

När vi är stressade förändras ofta vårt sätt att andas. Vi kanske andas snabbare och ytligare och går omkring och spänner oss utan att ens tänka på det.

Det sympatiska nervsystemet hjälper oss att vara alerta, fokuserade och redo för aktivitet.

Det parasympatiska nervsystemet hjälper oss att varva ner och återhämta oss. Det är då kroppen får möjlighet att återuppbygga och reparera. Och vi behöver en balans mellan aktivitet och återhämtning. Vi vet ju att rörelse och andning är viktiga för lymfflödet, men återhämtningen är också en viktig del av att ta hand om kroppen.

Jag brukar ju säga att kroppen är en helhet och att allt hänger ihop. Du kan inte lura kroppen. Den reagerar på allt vi gör även på den stress vi skapar själva, inte bara på den som kommer utifrån. 

Bara för att vi är stilla betyder det inte att vi är avslappnade och stress handlar inte bara om att ha mycket att göra.

Vi kan vara hur duktiga som helst på vår egenvård, men om vi samtidigt går omkring med en ständig känsla av brådska, hur mycket återhämtning ger vi egentligen kroppen? Att sitta i soffan med kroppen i viloläge medan hjärnan redan har hunnit planera morgondagen är kanske inte riktigt samma sak som återhämtning 😉 

Jag tror att vi ibland behöver tänka lite tvärtom när det gäller egenvård. Istället för att hela tiden fundera på vad vi kan lägga till, kanske vi borde fundera på vad vi kan plocka bort? 

Vila och återhämtning är ju inte att göra ingenting - det är egenvård det också. 

Det här får mig att tänka på mitt förra blogginlägg, där jag berättade om hur egenvården stressade mig i början, men att jag nu har hittat ett mer avslappnat sätt att förhålla mig till den. Nu ser jag andra mönster hos mig själv som orsakar en inre stress och som jag vill arbeta bort. Men så är det, hälsa är en ständigt pågående process. Jag hittar alltid något nytt att nörda ner mig i och inser samtidigt att gamla invanda mönster är inget man arbetar bort på en kaffekvart.

Jeanette